Did you know how you would move me?

Well, I don’t even think so. But the moment's magic swept us away and it’s so close but we’re so far away. It’s so close but we’re so far away. Ännu en helg har passerat obemärkt, jag har tryckt på knappar för att forma ord, meningar och sammanhang. Jag kan inte påstå att jag är helt färdig med allt jag skulle ha gjort, men det är inte långt ifrån. Det segaste av allt är nog engelskan som inte riktigt vill hjälpa mig. Brist på fantasi har gjort att bokrecensionen av Cormac McCarthys ‘The Road’ har stagnerat på lite mer än en sida. Jag antar att jag rätt och slätt har tröttnat mer och mer på inte ha någon mänsklig närvaro, att inte få prata eller skratta.

Jag är såpass sällskapssjuk att jag har börjat konversera med kattungarna… Jesus vill alltid ligga i mitt knä när jag sitter framför skärmen och degar, kommer nog vara antingen henne (ja, det är en hona) eller Gucci som jag behåller. Blehbleh. Funderar lite smått på hur i hela friden jag ska kunna få till en produktiv omgivning som inte gör att jag bara förlorar motivation till att göra något värdefullt.

Apropå värdefullt så finns det mycket som är helvärt att hålla fast vid, men där misslyckas jag – why? Hur kan någon ens läsa den här bloggen när 95% av den består enbart av whine-inlägg? Herre Boll, smärta smärta smärta – cut cut! Tears of blood MF! xoxo… Bind om mitt huvud ett kallt band. Jak er inget pauwser. Place Your Bet$ (DOWNLOAD THE F-IN ALBUM). Hejdo. Adjö & mortuus sum vobis.