När jag tänker tillbaka på min barndom…

…Minns jag skräckbilder tydligast av allt. Min sjukskrivning sträcker sig fram till den 23:e oktober – om jag minns rätt. Efter det så blir det väl att försöka komma ut i arbetslivet igen, vilket hursom blir bättre än att sitta här och tyna bort. Och när lusten faller på så får man se till att börja gymma iväg fläskringen man har byggt upp runt midjan.

Jag sökte…

….Och jag fann ett resultat som sa till mig ‘can you find in your heart to forgive me?’.

I won’t forget you.

Jag önskar att de gamla, lätta tiderna skulle komma igen. Hur ska jag klara av att komma någonstans i livet om jag känner att jag kan hantera men inte passa in i samhällets ‘normala’ sfär? Nåväl, jag lever nog vidare som jag alltid har gjort, tar tillfällena i hand och dansar lite foxtrot. För när ingenting kan hjälpa mig att se möjligheterna så skall hundarna föra mig vidare.

Mitt i livet står jag snart tomhänt och tömd på ting att älska. Fingeravtryck på själen försvinner inte så lätt och mina ögon kan berätta rosenröda godnattmardrömmar med blott en blinkning. Felet med mig är… Eller, felen är rätt ord. Felen med mig är att jag aldrig har fått se det ihärdiga ljuset, den vita stranden under soluppgången eller känt handen som dragit mig upp ur tjäran.

Vad allt detta betyder lämnar jag till läsaren att avgöra. Är lite halvstenad just nu på grund av trötthet. Men det här är väl ännu ett meningslöst inlägg inom loppet av tre timmar. Gore.

Bor3d.

Ooooooch jag blir tillsagd att skriva något för att någon har tråkigt. Men vad? Ingen vet, ingen vet. Sitter bara här och lyssnar på musik och funderar, som vanligt. Ska man ta sig en sväng till Systemet nån dag kanske? Vädret bjuder inte på värme just nu.

Vad händer med all ny musik som kommer ut? Den som kommersiellt fungerar är ju renrasig skit. Nä, man taggar för In Flames ‘Sounds of a Playground Fading’.

Jag vet att jag är fast här.

Ibland känns det som om jag bara tar utan att ge någonting tillbaka. Det finns de som ställer upp för mig, på alla möjliga vis. Men jag blir fundersam över om jag någonsin kommer kunna ge igen, vare sig det gäller pengar eller vänskapliga tjänster. Blir lite illa till mods för att jag till slut ser mig själv som värsta freelodaren. Men kanske är det så att alla får tillbaka något någon gång.

På fredag får jag pengar för första gången sen Dagen D, blir att handla mat och försöka betala lite räkningar. Och att försöka hålla sig borta från Judas öde. Men det ska nog inte bli några problem, vet att jag bara behöver komma igång ordentligt igen för att hitta tillbaka till livet. Jag är ju ändå en semi-optimist som tror att allt löser sig så länge det inte har vandrat iväg mot helvetesmånen.

Det är snart juni, alla taggar för en massa olika festivaler, somliga ska sommarjobba och andra ska bara sitta hemma och fingra på diverse småsaker. Men jag sitter still och inväntar Happy. Låt oss ligga i gräset under midsommarens stjärnklara absinthimmel.

Men nu gör det bara ont att chansa.

Möjligtvis blir det så att jag till trots sätter igång med skrivandet nu fram emot sommaren. Motivationen leker berg-och-dalbana med mig just för tillfället så inga löften ges. Ungefär som att jag brukar lova saker – vilket jag väldigt sällan gör. Med blicken fäst i fjärran huttrar jag i kylan som är framtiden. Jag säger inte att jag är likgiltig, bara lite frånvarande.

De närmaste veckorna känns rätt ovissa med tanke på hur läget egentligen är, som vanligt så skiter jag nog i allt tills ovänliga händer börjar dra i mina lemmar. De vill ha in mig i sina nattsvarta rum fyllda med tortyrredskap byggda för sinnesrebeller. Nog borde det vara just de ögonblicken som får mig att vända – och det gör de också. Men i värsta fall så vänder jag åt fel håll.

Har för vana att skriva saker som inte alltid är så klara, förnuftiga eller önskvärda. Eller kanske är de på något plan det. Jag har inte reflekterat över hur den här texten får mig att se ut. Aldrig ens tänkt på att det jag skriver kan såra någon, om det nu gör det. Jag vet inte. Jag skriver inte för att döda eller återuppliva pulserande stiltje.

Kan dock hjälpa till lite på traven, hittade idag Det Vackra Livet, en duo bestående av de två bröderna Ekström från bandet The Mary Onettes. De spelar atmosfärisk indie-pop med vårigt höstliga texter som får mig att tänka på en blandning mellan Håkan Hellström, Peggy Lejonhjärta och Andreas Grega. Det självbetitlade albumet kommer med största sannolikhet stå bland de bästa detta året.

► Ladda ner “Det Vackra Livet” här.

En rörelse i ögonvrån.

Och så var det ju det där med orden, meningarna och paragraferna. Min luslästa internetdagbok som egentligen inte är mer än “luminous thoughts of a disranged mind” slår på stort i vardagsstressen. I kartonger med frimärken på ligger mina hjärtan. Livet har tagit ännu en vändning, eller man kanske borde kalla det för ett nytt inslag – för en direkt vändning kan jag då inte säga att det är.

Är osäker på vad jag ska skriva, det intresserar mig inte att just nu bara sitta och flumma runt endast för att ha något att fylla ut med. Så jag håller mig kort. Bra låt:

Och en handfallen sinnesfridssökare.

“Watch angels in the morning become a devil's afternoon. I will panic in the evening underneath the
crashing moon.”

Det tjänar inget till att dröja kvar mer…

…Vid det som hänt igår. Ja, det är vad det är och kommer nog inte bli mer än förväntningar och drömmar. Som en början på det nya året har varenda jävel kommit in i någon typ av relationshybris där man söker efter nya upplevelser och en relativt uppenbar självutveckling. Den sura odören av missuppfattningar och självständighet dyker upp lite här och var; Lögner och osäkerhet framstår i regel som en del av vardagen.

Själv så har jag släppt lite på allt, planerar för framtiden men vet inte själv vad jag egentligen vill. Först och främst siktar jag mot att få bukt med min hälsa, börja gymma och sluta med nikotinet, alkoholen och de nedstämda tankarna. Försöker vara så social som möjligt i skolan, knyta kontakter och lära känna nya personligheter. Änsålänge flyter det på bra tycker jag.

Det måste vara något med den här vintern som talar för förändring till det bättre. Någonting som jag har problem med att sätta fingret på. Men för en gångs skull så känner jag att jag inte helt har stagnerat i en vardag som blivit alltför möglig, fast till viss del önskar jag att den hade utspelat sig på ett annat sätt. Nu stundar det för hopp.

Sommaren är efterlängtad; Åh så önskad. Jag vill ha festival och solstrålar i ögonen, underbara dagar med vackra människor och gryningar som bevittnas med melerade ögon. Att vakna levande bland gråtoner är inte min grej, därför skall jag färga dem som regnbågar.

A wallpaper for lost souls.

You want me to act like
we never kissed.
You want to forget.
Pretend like we never met and I’ve tried. Believe me I’ve tried.
But I haven’t yet.

You walk by and I fall to pieces.