onsdag 25 maj 2011

I won’t forget you.

Jag önskar att de gamla, lätta tiderna skulle komma igen. Hur ska jag klara av att komma någonstans i livet om jag känner att jag kan hantera men inte passa in i samhällets ‘normala’ sfär? Nåväl, jag lever nog vidare som jag alltid har gjort, tar tillfällena i hand och dansar lite foxtrot. För när ingenting kan hjälpa mig att se möjligheterna så skall hundarna föra mig vidare.

Mitt i livet står jag snart tomhänt och tömd på ting att älska. Fingeravtryck på själen försvinner inte så lätt och mina ögon kan berätta rosenröda godnattmardrömmar med blott en blinkning. Felet med mig är… Eller, felen är rätt ord. Felen med mig är att jag aldrig har fått se det ihärdiga ljuset, den vita stranden under soluppgången eller känt handen som dragit mig upp ur tjäran.

Vad allt detta betyder lämnar jag till läsaren att avgöra. Är lite halvstenad just nu på grund av trötthet. Men det här är väl ännu ett meningslöst inlägg inom loppet av tre timmar. Gore.

1 kommentar:

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...