I don't care if you're contagious.

Jag har skrivit länge, med kortare och större avbrott. Dessa texter finns tillgängliga på nätet någonstans, dock säger jag icke var. De visar i små doser hur jag tänkte för några år sedan. Har tagit mig friheten att censurera namn, platser och webbadresser. Tilläggas kan även att dessa inlägg inte innehåller någon direkt faktabaserad information. De är helt enkelt egna uppfattningar/upplevelser från tid och rum.

Under tusen års tårflöde.  ► 2007/02/27 | kl. 11:01

Mina handlingar sätter mig i helvetet, likgiltigheten slår till och fäller samvetet mot fotfästet, som jag tappar och aldrig mer kommer att återfå. Ljudet av ett dödat hjärtslag söker sig fram till dörren. Där springorna lyses upp av en kraft, starkare än kärleken i mina tankar. Mot människorna jag har älskat siktar jag min blick, sen för jag pistolen mot tinningen.

Jag trycker av.

Anmälning? MIsshandel? ► 2005/07/16 | kl. 18:31

Jag har blod på händerna, mina knogar är svullna och jag har en spricka i ögonbrynet, tack så mycket för det. Han har allvarliga aggressionsproblem, det är nog ett faktum. Jag och [censur1] stod i rummet och grälade, helt plötsligt kommer [censur2] in, knuffar henne på mig så att vi nästan faller omkull och säger att vi ska hålla käften, jag frågar vad fan jag har gjort. Då, helt utan anledning, försöker han slå till mig i ansiktet med ett knytnävslag, han missar.

[Censur1] får hålla tllbaka honom för han försöker slå fler slag. När han misslyckas tar han upp ett pennställ och slänger det i ansiktet på mig. Ännu ett pennställ, men det missar. Han går ut. Jag säger till [censur1] att hon ska ge mig telefonen, för jag ska ringa 112. Hon misstycker och jag får ett aggressivt utbrott, jag börjar slå näven i väggen, det blev ett märke. Tydligen är inte väggarna så bra här...

Han får CP-ryck och kommer in igen, ger sig direkt på mig, men med [censur1] i vägen kommer han inte nära, så han slänger någonting på mig, nåt svart, stort som en kaffekopp. Han träffar ovanför höger öga, det börjar blöda, han fortsätter sina våldsamma försök att skada mig, när han nästan är utknuffad ur rummet så, av alla saker som finns att göra, drar han ner min skärm i golvet. Högtalarna som satt på den lossnade, den högra gick sönder till den grad att det inte gick sätta fast den på skärmen igen.

Han dampar sönder och sen vågar han skrika att JAG och [censur1] ska gå ut ur lägenheten. WTF?! VI GÖR FAN INTE MOTSTÅND ENS!!! Jag ska anmäla honom för misshandel och vad man än kan anmäla honom för att ha försökt paja min skärm. Här är bilder på hur jag ser ut just nu: [censurWebb] Och en grej till, en kvart innan detta hände, så hade han tydligen knäckt näsbenet på [censur1] så hon var helt nerblodad. Nu har jag iallafall lite grejer att ta upp med socialen. Meeow egen lägenhet here I come XD

Ska vi svälja de här? ► 2006/04/18 | kl. 20:34

Idag känner jag mig tom, tom som i ingenting. Tankar som visar sig vara mer eller mindre oroande dyker upp i mitt huvud, likt solstrålar som skiner igenom trädkronorna och utplånas av vinden. Jag har känslor som jag inte kan förklara, bilder av dig som jag fingrar på. Utan att ens veta något om det så är jag säker på att ingen har varit en bättre vän. Jag kan föreställa mig hur ditt hår luktar, hur dina ögon visar en utväg. Något som kallas för hopp. Vad skulle du göra om du kunde se bortom stjärnorna? Se allting som har hänt dig, mig och de tre vise männen. Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö i en kall, fuktig källare en frusen aprilkväll?

Det finns något som inte på långa vägar visar sig för dig. Det finns något som kallas för "ett sant jag". Men det är inte jag som är falsk, det är du. Men faktum är att jag vet vad som är fel. Det är mig det är fel på, alla personligheter som jag har förbrukat har inte bidragit till mitt svek. Sagan har blivit berättad ett flertal gånger. Delar har blivit nedskrivna och offentliggjorda men det är alla parter som tillsammans blir boken och historia. En bekännelse. Hur jag är idag beror på allt det, på alla de som har spelat roll. Idag är jag inget, en skugga av mitt forna jag. Klär mig i svart, lyssnar på svart musik, tänker svart. Jag är likgiltig, det är inte dig det är fel på.

Stora känslor, stora ord men allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok.♥

Stop there’s no doubt. ► 2005/02/27 | kl. 01:40(?)

You need more than a good friend. Kanske det? Alla behöver väl någon, att lita på, bry sig om. Någon som bryr sig om och litar på en. Alla behöver men det är inte alla som har. Om någon påstår att den inte behöver någon, så ljuger den. Så simpelt är det. Och jag whinar inte >_> Tänker på att ingen förstår mig, någonsin. Vad än jag säger så tar andra det som något annat. Antingen är jag inte tillräckligt ’clear’ eller så är alla bara för tröga för att fatta.

Misstänker att det är det första, enbart mitt fel. Men som vanligt får man skylla sig själv. Whinar fortfarande inte <_< Som sagt ingen förstår och om jag ska vara ärlig så mår jag inte speciellt bra. Jag vet varför men jag tänker inte berätta för någon, det blir alltid så att man blir ’let down’ och slängd åt hundarna. Jag har helt enkelt för stora förväntningar på livet om jag varje gång tar motgångar så hårt att jag nästan förverkligar mina tankar.

Folk kommer antagligen läsa det här och inte förstå och för de som tror sig förstå blir jag stämplad som ’whiner’, en person som bara sitter och tycker synd om sig själv hela tiden. Det är väl det jag gör?! Tänkte väl det. Efterbliven som jag är så försöker jag alltid säga saker jag inte vågar säga rakt ut genom texter som den här eller på andra, mer eller mindre, uppenbara sätt.

Hur du tolkar allt allt är upp till dig men jag förväntar mig inte att någon ska förstå, speciellt när jag råkar upprepa mig såhär klockan tjugo i två på natten. Tyck synd om mig LOL. Eller kanske inte. Men ta mig på allvar iallafall!

Att ligga still i snön. ► 2009/02/22 | kl. 17:19

Du har tystnat och för dig sjunger endast svalorna. Du har tappat dina krav på människor i en alltför djup brunn och tron på sanning kryper bortåt.

Vi har haft det på känn ett tag nu, att snön smälter till slut är inget nytt men är det samma gamla snö som brukar smälta? Har snön som faller fallit innan? Har djur kämpat för att ta sig igenom samma iskristaller som ligger här utanför mitt fönster? Är det sant att vi en dag blir gamla?

Jag vill träffa dig på toppen av K2, på botten av Marianergraven, jag vill vandra med dig över höglandsslätterna och kriga för oss i Sibirien. Men ännu en gång har du tystnat.

Vad vi efter dessa hoppfulla och självutlämnande texter kan redogöra för är att det finns bättre saker i livet att slösa sin tid på än självömkan och förtroende för andra. Till viss del känns det som att jag inte har förändrats på något plan överhuvudtaget. På andra märker jag själv att det krävs erfarenhet för att bringa förståelse och styrka. Jag står med vetskapen om att existensen inte alltid känns värd att hålla fast vid. Men utan kamp lär man sig noll. Som Annika Norlin så väluttryckt skriver det i en av sina låtar; “Unge, saknar du att inte vara astronaut? Nej, man saknar inget som man inte haft.”

Don’t bite my head off, jag är inte mer än människa. Inte du heller. Tänk på det, acceptans och respekt är något som krävs av dig för att andra skall kunna ge det i gengäld. Men det finns tillfällen då alla någon gång brister i omdöme och handling, men inte utan anledning. Jag kan acceptera och respektera de som vill bli lämnade ifred, de som har agerat i desperation och de som, på ett hänsynslöst och i grunden självdestruktivt sätt, har låtit den de älskat gå sin egen väg på grund av kärlek. Kan du det?

Förluster & comebacks.

Jag borde laga något att äta men jag orkar inte. Borde ha något att skriva. Men det har jag inte. Skulle leka med tanken men den dog ut. Försvann in i en dimma. Kan inte släppa taget. Vill inte. Vet inte. Känner du också så?

Vi blir påverkade av andra. Iakttagande sitter vi som skuggor för att försöka koppla med ett syfte. Men det finns inget, ingenting är värt att kämpa för. Ögon är vilseledande. Känner du också så?

Det pågår ett inbördeskrig som är omöjligt att vinna. Delad smärta är sann smärta. “Hennes mun är som ett sår”. Känner du också så?

Snusare får vårtor.

Foto: Robert Henriksson / SvD / SCANPIX

Nu ska staten försöka få stopp på snusandet.

Så skriver BT i en kort liten notis/artikel där Folkhälsoinstitutet vill ta i med hårdhandskarna vad gäller snus. De dementerar uppgifterna om att snusning skulle vara bättre än rökning, och det finner jag är konstigt. Alla som använder nikotin i någon form vet vad det kan leda till i det långa loppet. Nu är det ju faktiskt så att rökning ökar risken för många trevliga sjukdomar som t. ex. KOL, olika sorters cancer och hjärt/kärlsjukdomar. Med snusning blir man egentligen bara ful i käften. Samt att bukspottskörteln har för vana att drabbas av cancer.

Åter till poängen med detta inlägg. Bilden ovan syns på BTs artikelsida och jag tycker att de kunde ha varit lite mer selektiva i sitt val. För det första måste Robert ha fotograferat den sliskigaste snusaren han kunnat hitta. Eller så har någon failat med FåtåHandlandet. Titta så prillan väller ut över tänderna. Inte nog med det, kvinnan (pga babyfejjan) har två feta vårtor i ansiktet. WTF? De borde ha varnat för känsliga läsare.

Tråk.

Denna fina höstvinterafton har jag inte åstadkommit något alls. Försökt lösa problem som har med Facebook att göra, utan resultat. Maja ligger nästan på tangentbordet och smörar för att hon troligtvis är missnöjd med maten som erbjuds här hemma. Dumma katt.
Till helgen händer ingenting, jag hoppas på att det skramlar in lite pengar på konton antingen imorgon eller på fredag så att jag kan köpa in lite groceries – svälter halvt ihjäl här. Och på MSN är ingen rolig. Kattungarna grinar för att jag råkar sparka iväg dem när de är intelligenta nog att springa framför fötterna på en. Får trippa omkring som nån jävla fjolla tills jag har köpt mig ett par night vision goggles.
Bara för att jag har så lite att göra en vardag som den här så har jag, istället för att göra läxor eller andra nödvändiga sysslor, gjort de här (↓) bilderna på de album jag har. Helt enkelt ‘intresseklubben antecknar’.
Nu fick jag det första klagomålet på min nya vackra avatar med mitt raveface. Ownage.

Har du den där känslan?

“Vilken menar du?
Jag menar den där känslan,
Av att någonting
Avgörande hände när jag var ouppmärksam.
Att någonting försvann.”

Brist på saker att skriva idag så det blir nog bara att rekommendera en blogg istället. Eller två. Eller tre. Klicka på bilden för att flyga dit.

Ami [Inside Pain]

Inside Pain fylls ut av Ami Andersson, en ung kvinna med flera olika åkommor; Depression, panikångest och “tydliga borderline personlighetsdrag”. På sitt väldigt personliga klotterplank skriver hon av sig om behandlingar, frustrationen som upplevs när det aldrig blir bättre och om hur hon med sina erfarenheter kan hjälpa andra.

Den 27 april i år publicerade hon sin bok ‘Varför får jag inte prata högt om inside pain?’ via Vulkan. I dagsläget har hon börjat med ny medicinering som, enligt henne själv, hjälper mucho bien. Jag hoppas att hennes personlighet inte ändras så pass mycket att hon glömmer hur det en gång var och blir som alla andra människor. Gå med i hennes FB-grupp här.

xnicx [pop-to-core]

Ah, denna fina tillstymmelse till blogg. xnicx lägger kontinuerligt upp nya diskografier av diverse rockband. Det kan hända att jag länkat dit innan men det förtjänar att göras igen, för det här är en absolut favorit för er som gillar emo, metalcore, deathcore etc.

Ja, nu orkar jag inte skriva mer om det. Fråga mig inte hur jag vareviga gång kommer in på saker som har med depressioner och annat svart att göra. Jag fascineras av och kan relatera till det, antar jag. Sen finns det ju annan skit som man kan glo på om man vill, t ex bloggen om en fjortonårig mamma som födde igår, eller en snoskig liten balkananpöjk. Sen har vi ju Hugo Rosas, som bara ser… Fel ut.

Nära.

Den här veckan har varit lite småjobbig på många olika sätt; Skolarbeten, redovisningar, spelningar, fester och pinsam tystnad. Nu är dags att sammanfatta perioden.

Numera ska jag fortsätta vara i studion under tillvalet på måndagar vilken kan resultera i nya trevliga kunskaper om ljud/musikredigering i studiomiljö. Vi får se om det kommer något gott ur det. I övrigt har vecka 46 egentligen varit som alla andra veckor, till skillnad från fredagen som man har taggat för hela tiden. Jag mötte upp ett par viskande och fnissande brudar – som verkade måttligt intresserade av alla blinkande lampor – utanför Lisebergshallen runt 17-18 och vi inrättade oss i den långa kö som sträckte sig förbi Rondo och vidare. Efter några minuters väntande började ledet slutligen röra på sig och efter en kvart ungefär så blev vi muddrade av de söta små dörrvakterna vid entrén.

Väl inne i lokalen så letar jag reda på platserna. Sektion F, rad 6, plats 17. När jag nu sitter där fullt påpälsad med vinterjacka och halva köret så kommer jag om en stund upptäcka att det blir varmt när 200+ pers samlas på samma ställe inomhus. Första band ut är Funeral for a Friend.

Något som gjorde mig riktigt besviken var att Escape the Fate inte spelade, var ju ändå det som jag såg fram mest emot. Anyways, efter FfaF så var det paus i en dryg halvtimme, folk stormade omkring för att köpa Cola, öl och snacks (vad man nu ska med det till på en rockspelning) och skillat som Liseberg är så tog de inte kort. Folk laddade upp och helt plötsligt stod Bullet for My Valentine på scenen och plinkade gitarr.

Efter konserten drog vi vidare mot stationen för att invänta skjutsen tillbaka till Borås, snön yrade omkring en och fastnade på allt den såg. Hemresan var lugn, det var mörkt och i en hastighet på hela 70km/h rullade vi fram. Alla var trötta och skämtade lite förläget om allt möjligt. Och till råga på allt så var det inte så värst långtifrån att vi fick bensinstopp på motorvägen, tummen upp. Men jag anser ändå att det var en bra kväll, nu kan jag adda två band till min lista över “sett live”-akter.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer. Känner för att ta en paus från allt och alla. Bara reflektera över vad jag vill och vad jag borde. Orkar inte med den här förbannade tystnaden och mörkret som kramar om det svenska landskapet allt hårdare. Snön är kall, för kall. Vindarna blåser åt fel håll. Jag lever i en post-apokalyptisk tillvaro där det enda som hörs är kråkornas gälla skriande.

Det är bara en månad kvar till jullovet, jag antar att jag borde längta dit men det gör jag inte. Framtiden ser för oviss ut för att upplevas med optimism i förväg.

► Blindside – Nära
Så låt dig träffas i hjärtat, låt det få blöda
Om jag kunde skulle jag ta tillbaks de ord som var döda
Om hans liv fick bli din föda
Om ditt hjärta fick blöda
Vilket val du än tar
Står jag kvar

Fredag.

Woop, sitter i skolan och glor. Har skrivit några frågor till olika enhetschefer på individ- och familjeomsorgen i Borås för att ställa roliga frågor om hemlösheten i staden. Kan bli intressant att se vad de svarar. Men nu orkar jag inte skriva mer för att jag är så uttråkad. Vill att skoldagen ska vara slut nu. Tagga fredag!

I’m so fucking great.

Yah, yah – jag kickar på rytmen, skruvar upp musiken
Letar mig sakta fram ibland alla liken
Jag spottar och fräser som en kanin
När mina beter sig som svin som druckit vin med ett grin i Wien med trumpet och mandolin och Gasolin

Jag har skickat in första revisionen av bokrecensionen, känns gott. Jag känner för en matbit. Och den där lilla artikeln om GBG-shiten skriver jag någon annan dag, har inte inspiration för det just nu. Men wha… Äta, sova, skola, äta, sova, skola, äta, sova, skola, resa, BFMV. Thumbs up for the knackdocker!

Sen gick det inte :PpPpPPPppPP

Jag vet att några läser den här bloggen med jämna mellanrum och kan inte anta mer än annat att det främst är quinnor, för det är ju ändå de som är storkonsumenter av bloggar i alla former (dock främst mode & design). Men ikväll blir jag tvungen att göra er besvikna, ty det är städafton i stugan. Idéerna sprudlar och rinner femfaldigt över kanten. Det kommer något som jag kom på igår, vet inte om någon har varit före mig men det märker vi kanske.

I övrigt är jag idag på ett ovanligt bra humör, är ovetande om why men hell man, varför undra i onödan? Tummen upp för morgondagen, tills jag vaknar. Fick en smärre chock idag, stegade ut i köket när jag hade kommit hem efter pizza och meningslösa handelsbesök – en grupp med äckliga vandaler hade pippat sönder där. De var små och röda, de hade vingar och äter väl i stort sett allt.

Därför har jag nu slängt in den senaste veckans disk i maskinen, torkat av bänkar, spis och bord samt öppnat fönstret i hopp om att de små flugkräken ska frysa ihjäl. Om inte annat så gör jag det. Därför, kära vänner och ovänner lämnar jag er nu med ett nästkommande ämne; Bombhot GBG och USAs ambassad. Tänk på den du.

Och jag går bara ner mig…

…För det är så jag säger det. Du är det finaste jag vet. Och så sitter jag här igen med en melankolisk känsla i luften, något har gått sönder. Jag åkte inte till skolan idag för att jag försov mig ganska rejält, vilket antagligen beror på någon skum sorts panikångest som gör att jag inte kan somna. Man ligger, vrider och vänder sig utan att kunna få ro för att tankarna lever sitt egna kaotiska liv – kanske hjälper det att banka skallen i väggen riktigt hårt?

Jag vet inte riktigt var jag borde vara just nu, varsomhelst förutom hemma ensam. Kattungar hjälper inte, det enda de gör är att se söta ut och få hela lägenheten att lukta kattskit. Jag vet inte vad jag borde göra, kanske sluta för en gångs skull – sluta känna. Sluta bry mig. Sluta med allt.

Men jag vet att det inte går, jag vet så jävla väl att allt som händer just nu beror enbart på mig och mina inbillningar, de som uppstår när jag är för rädd för att förlora det som betyder något för mig. Och handlingsförlamningen, den är värst, jag stagnerar och står där stum. Helt oförmögen att handla förrän jag ser något som indikerar på att verkligheten inte är vad jag tror att den är.

Jag förväntar mig ingen förståelse eller sympati, det är inte anledningen till att jag skriver det här. Den är snarare mer åt det självöppnande hållet, för jag är medveten om att jag är en stängd individ som har för vana att aldrig säga något alls vad gäller mina egna tankar. Men det jag inte säger, visar jag istället. För jag går bara ner mig när något betyder. Och det tar sig uttryck i tystnad, undvikande, bortstötande och självbedrägeri.

Jag är rädd. Något fattas mig. Det kunde ha varit så mycket vackrare. I am haunted by Murphy’s law… Sömn finns inte.

With a smile like that…

…you gotta be popular. Det finns vissa saker som får mig att skratta tyst för mig själv, en av dem är personer som helt spelar på sitt utseende och tvivelaktiga sätt för att få folk att lyssna(?) till vad de har att säga. En av dessa individer är 20-åriga Carro @ carrooouw.se vars blogg är dränkt i urringningsbilder.

Hon har ungefär världens största hylla; Eller inte, men den är stor. Hur stor kan den egentligen vara innan det börjar gå utför och man dömer utan att känna? Jag är inte speciellt intresserad av bröststorlekar i allmänhet men här har jag ett gyllene tillfälle att på något sätt koppla det till en stereotyp.

Är det verkligen så att man vill ha många ‘ytliga’ vänner istället för några få nära? För det är väl egentligen det man får när man överallt, hela tiden, på alla vis ska visa upp sin kropp och hur sexig (enligt dagens mediastandard) man är. Jag menar, hon är säkert jättesöt men varför trycka på om bröststorleken – hade varit ungefär som att jag flashar lite köttflöjt varje gång jag känner mig ensam.

Men å andra sidan, kanske är det inte uppmärksamhet som söks i bilderna, kan det vara så att hon helt enkelt vill ha bekräftelse, lite ego-boost? Lyckas det ens? Nah… Vid vidare eftertanke tror jag det hela beror på uppmärksamhetssökande, kort och gott. För er som har orkat läsa såhär långt – fyra paragrafer ner – vill jag bara säga att det här inlägget inte är menat som negativ kritik, mer som en egen uppfattning i ett flumformat.

Kvinnor vill ha stora bröst, helst så stora som möjligt. Jag ser inget fel i det men det sätter ett ideal, det skapar drömmar, fördomar och inbillningar. It goes both ways, männen har dilemma för sina penisstorlekar. Fast det finns forum där de kan visa upp den. Jag har nog aldrig hört talas om något forum för kvinnor med stora mjölkmaskiner, dock brukar de oftast kallas för porrsidor. För det är just där som bilder med sexuellt utmanande innehåll hamnar till slut, med eller utan ditt tillstånd.

Så vad har vi lärt oss idag barn? Jo, nämligen att stora fotograferade bröst hamnar på skumma internetsajter, att du är bra som du är och att det här inte var en fullvärdig analys av ett gigantiskt nätfenomen. Låt det här bli en läxa: Lägg inte upp något som du inte vill ska vara tillgängligt av alla.

Svensk skräckfilm = B-film

En svensk skräckfilm är inte varje dag man ser, speciellt inte någon som verkar relativt lovande för det tränade ögat. Psalm 21 är en sån, men jag tänker inte hoppa över ån innan grisen är död. Den handlar om någon snubbe som heter Gabriel och har förlorat båda sina föräldrar, modern tog självmord och fadern (som var präst) dog under ‘mystiska omständigheter’ i en drunkningsolycka. Han har drömt mer och mer om sina döda mor och bestämmer sig för att undersöka faderns dödsfall. Så han åker till Borgvattnet.

FYI så har Borgvattnet en spökhistoria sedan innan och det kan väl omöjligtvis vara så att filmen spinner vidare på den? Troligtvis. Så därför är filmen antagligen fylld med seg svensk dialog, fula specialeffekter och en pytteliten bit action som utspelar sig i de frostbitna norrländska skogarna (tänk Snarveien & Rovdyr). Den korta snutten man får se på Aftonbladet är antagligen en rätt bra sammanfattning av Psalm 21.

Men, som alltid så kan jag inte döma utan att ha sett den, men första anblicken är alltid viktig. Om man inte gillar denna kan man ju alltid kolla på Besökarna, Det Okända, Strandvaskaren eller Låt Den Rätte Komma In.

Visa fullständigt album

Can we just break the silence now?

Jag känner mig nästan som sexton igen när upptäckten om att musiken fortfarande har makt slår mig. Mitt val av musik ändras med humöret, när jag är förbannad/extremt nere så blir det oftast något hårdare såsom The Agony Scene, Heaven Shall Burn och In Flames. Vid gladare tillfällen lyssnas det på allt möjligt – Owl City, Maskinen, Eminem, Håkans happy songs, hardstyle/vocal trance m.m. När jag bara är fundersam och tänker på ditten och datten så blir det mer av Kid Down, Sadistik, Kent, Ola Magnell, alla Håkan-låtar och annan halvemo musik.

Så just nu är jag fundersam. Jag har väldigt lätt för att lita på andra, och har inga svårigheter med att (enligt mig själv) se skönheten i saker och ting. Jag är en empatisk (vissa skulle säga emot) och tystlåten snubbe som önskar att alla kunde vara ömsesidiga på alla sätt. Jag är inte bra på att prata, hjärnan blir kallblodig och formaterar om sig då. Pga dessa små egenskaper så skapar jag gärna egna uppfattningar om lägen och försätter mig i sinnesstämningar som ibland är helt onödiga.

Varför har jag den här bloggen? Det enda jag skriver om är mitt bittra levnadsöde, kan ju inte vara för intressant. Fast jag vet att det finns de som finner glädje i att läsa om andras val och kval. Kudos till dem. Åter till glädjetjafs.

På lördag är det halalween-fest, ska kolla vad man kan klä ut sig till. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska dricka något fast jag har en idé: Jag köper dricka och tar med mig i två PET-flaskor, utblandat och klart. Om jag sen känner att jag behöver dricka så är det bara att fingra fram flaskorna. Då blir det gôrbrao!

► Kid Down - Heroes

Tisdag. Himlen är grå.

Mitt planerade dygnande gick inte bra, somnade vid halvfyra-tiden. Slog på 2012 eftersom det var ett tag sen jag såg den. Den suger. Och det finns ett ‘fyllefilter’ för FB nu, skriver Expressen.

Jag har ingen ork för något, ambitionen är som bortblåst och jag hoppar in i mitt likgiltighetsskal. Orkar inte.

“Bankade skallen mot väggen i hallen tills all den ilska jag bar på la sig.
Och när jag sen, tyst och förtegen, gick och såg mig själv i spegeln såg jag ett blodsprängt rutmönster i pannan.
Och jag tyckte att det var vackert – jag tyckte det var vackert.”

Ord är överskattade, handling är hemskt och känslor är bäst avstängda.