I don't care if you're contagious.

Jag har skrivit länge, med kortare och större avbrott. Dessa texter finns tillgängliga på nätet någonstans, dock säger jag icke var. De visar i små doser hur jag tänkte för några år sedan. Har tagit mig friheten att censurera namn, platser och webbadresser. Tilläggas kan även att dessa inlägg inte innehåller någon direkt faktabaserad information. De är helt enkelt egna uppfattningar/upplevelser från tid och rum.

Under tusen års tårflöde.  ► 2007/02/27 | kl. 11:01

Mina handlingar sätter mig i helvetet, likgiltigheten slår till och fäller samvetet mot fotfästet, som jag tappar och aldrig mer kommer att återfå. Ljudet av ett dödat hjärtslag söker sig fram till dörren. Där springorna lyses upp av en kraft, starkare än kärleken i mina tankar. Mot människorna jag har älskat siktar jag min blick, sen för jag pistolen mot tinningen.

Jag trycker av.

Anmälning? MIsshandel? ► 2005/07/16 | kl. 18:31

Jag har blod på händerna, mina knogar är svullna och jag har en spricka i ögonbrynet, tack så mycket för det. Han har allvarliga aggressionsproblem, det är nog ett faktum. Jag och [censur1] stod i rummet och grälade, helt plötsligt kommer [censur2] in, knuffar henne på mig så att vi nästan faller omkull och säger att vi ska hålla käften, jag frågar vad fan jag har gjort. Då, helt utan anledning, försöker han slå till mig i ansiktet med ett knytnävslag, han missar.

[Censur1] får hålla tllbaka honom för han försöker slå fler slag. När han misslyckas tar han upp ett pennställ och slänger det i ansiktet på mig. Ännu ett pennställ, men det missar. Han går ut. Jag säger till [censur1] att hon ska ge mig telefonen, för jag ska ringa 112. Hon misstycker och jag får ett aggressivt utbrott, jag börjar slå näven i väggen, det blev ett märke. Tydligen är inte väggarna så bra här...

Han får CP-ryck och kommer in igen, ger sig direkt på mig, men med [censur1] i vägen kommer han inte nära, så han slänger någonting på mig, nåt svart, stort som en kaffekopp. Han träffar ovanför höger öga, det börjar blöda, han fortsätter sina våldsamma försök att skada mig, när han nästan är utknuffad ur rummet så, av alla saker som finns att göra, drar han ner min skärm i golvet. Högtalarna som satt på den lossnade, den högra gick sönder till den grad att det inte gick sätta fast den på skärmen igen.

Han dampar sönder och sen vågar han skrika att JAG och [censur1] ska gå ut ur lägenheten. WTF?! VI GÖR FAN INTE MOTSTÅND ENS!!! Jag ska anmäla honom för misshandel och vad man än kan anmäla honom för att ha försökt paja min skärm. Här är bilder på hur jag ser ut just nu: [censurWebb] Och en grej till, en kvart innan detta hände, så hade han tydligen knäckt näsbenet på [censur1] så hon var helt nerblodad. Nu har jag iallafall lite grejer att ta upp med socialen. Meeow egen lägenhet here I come XD

Ska vi svälja de här? ► 2006/04/18 | kl. 20:34

Idag känner jag mig tom, tom som i ingenting. Tankar som visar sig vara mer eller mindre oroande dyker upp i mitt huvud, likt solstrålar som skiner igenom trädkronorna och utplånas av vinden. Jag har känslor som jag inte kan förklara, bilder av dig som jag fingrar på. Utan att ens veta något om det så är jag säker på att ingen har varit en bättre vän. Jag kan föreställa mig hur ditt hår luktar, hur dina ögon visar en utväg. Något som kallas för hopp. Vad skulle du göra om du kunde se bortom stjärnorna? Se allting som har hänt dig, mig och de tre vise männen. Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö i en kall, fuktig källare en frusen aprilkväll?

Det finns något som inte på långa vägar visar sig för dig. Det finns något som kallas för "ett sant jag". Men det är inte jag som är falsk, det är du. Men faktum är att jag vet vad som är fel. Det är mig det är fel på, alla personligheter som jag har förbrukat har inte bidragit till mitt svek. Sagan har blivit berättad ett flertal gånger. Delar har blivit nedskrivna och offentliggjorda men det är alla parter som tillsammans blir boken och historia. En bekännelse. Hur jag är idag beror på allt det, på alla de som har spelat roll. Idag är jag inget, en skugga av mitt forna jag. Klär mig i svart, lyssnar på svart musik, tänker svart. Jag är likgiltig, det är inte dig det är fel på.

Stora känslor, stora ord men allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok.♥

Stop there’s no doubt. ► 2005/02/27 | kl. 01:40(?)

You need more than a good friend. Kanske det? Alla behöver väl någon, att lita på, bry sig om. Någon som bryr sig om och litar på en. Alla behöver men det är inte alla som har. Om någon påstår att den inte behöver någon, så ljuger den. Så simpelt är det. Och jag whinar inte >_> Tänker på att ingen förstår mig, någonsin. Vad än jag säger så tar andra det som något annat. Antingen är jag inte tillräckligt ’clear’ eller så är alla bara för tröga för att fatta.

Misstänker att det är det första, enbart mitt fel. Men som vanligt får man skylla sig själv. Whinar fortfarande inte <_< Som sagt ingen förstår och om jag ska vara ärlig så mår jag inte speciellt bra. Jag vet varför men jag tänker inte berätta för någon, det blir alltid så att man blir ’let down’ och slängd åt hundarna. Jag har helt enkelt för stora förväntningar på livet om jag varje gång tar motgångar så hårt att jag nästan förverkligar mina tankar.

Folk kommer antagligen läsa det här och inte förstå och för de som tror sig förstå blir jag stämplad som ’whiner’, en person som bara sitter och tycker synd om sig själv hela tiden. Det är väl det jag gör?! Tänkte väl det. Efterbliven som jag är så försöker jag alltid säga saker jag inte vågar säga rakt ut genom texter som den här eller på andra, mer eller mindre, uppenbara sätt.

Hur du tolkar allt allt är upp till dig men jag förväntar mig inte att någon ska förstå, speciellt när jag råkar upprepa mig såhär klockan tjugo i två på natten. Tyck synd om mig LOL. Eller kanske inte. Men ta mig på allvar iallafall!

Att ligga still i snön. ► 2009/02/22 | kl. 17:19

Du har tystnat och för dig sjunger endast svalorna. Du har tappat dina krav på människor i en alltför djup brunn och tron på sanning kryper bortåt.

Vi har haft det på känn ett tag nu, att snön smälter till slut är inget nytt men är det samma gamla snö som brukar smälta? Har snön som faller fallit innan? Har djur kämpat för att ta sig igenom samma iskristaller som ligger här utanför mitt fönster? Är det sant att vi en dag blir gamla?

Jag vill träffa dig på toppen av K2, på botten av Marianergraven, jag vill vandra med dig över höglandsslätterna och kriga för oss i Sibirien. Men ännu en gång har du tystnat.

Vad vi efter dessa hoppfulla och självutlämnande texter kan redogöra för är att det finns bättre saker i livet att slösa sin tid på än självömkan och förtroende för andra. Till viss del känns det som att jag inte har förändrats på något plan överhuvudtaget. På andra märker jag själv att det krävs erfarenhet för att bringa förståelse och styrka. Jag står med vetskapen om att existensen inte alltid känns värd att hålla fast vid. Men utan kamp lär man sig noll. Som Annika Norlin så väluttryckt skriver det i en av sina låtar; “Unge, saknar du att inte vara astronaut? Nej, man saknar inget som man inte haft.”

Don’t bite my head off, jag är inte mer än människa. Inte du heller. Tänk på det, acceptans och respekt är något som krävs av dig för att andra skall kunna ge det i gengäld. Men det finns tillfällen då alla någon gång brister i omdöme och handling, men inte utan anledning. Jag kan acceptera och respektera de som vill bli lämnade ifred, de som har agerat i desperation och de som, på ett hänsynslöst och i grunden självdestruktivt sätt, har låtit den de älskat gå sin egen väg på grund av kärlek. Kan du det?