…För det är så jag säger det. Du är det finaste jag vet. Och så sitter jag här igen med en melankolisk känsla i luften, något har gått sönder. Jag åkte inte till skolan idag för att jag försov mig ganska rejält, vilket antagligen beror på någon skum sorts panikångest som gör att jag inte kan somna. Man ligger, vrider och vänder sig utan att kunna få ro för att tankarna lever sitt egna kaotiska liv – kanske hjälper det att banka skallen i väggen riktigt hårt?
Jag vet inte riktigt var jag borde vara just nu, varsomhelst förutom hemma ensam. Kattungar hjälper inte, det enda de gör är att se söta ut och få hela lägenheten att lukta kattskit. Jag vet inte vad jag borde göra, kanske sluta för en gångs skull – sluta känna. Sluta bry mig. Sluta med allt.
Men jag vet att det inte går, jag vet så jävla väl att allt som händer just nu beror enbart på mig och mina inbillningar, de som uppstår när jag är för rädd för att förlora det som betyder något för mig. Och handlingsförlamningen, den är värst, jag stagnerar och står där stum. Helt oförmögen att handla förrän jag ser något som indikerar på att verkligheten inte är vad jag tror att den är.
Jag förväntar mig ingen förståelse eller sympati, det är inte anledningen till att jag skriver det här. Den är snarare mer åt det självöppnande hållet, för jag är medveten om att jag är en stängd individ som har för vana att aldrig säga något alls vad gäller mina egna tankar. Men det jag inte säger, visar jag istället. För jag går bara ner mig när något betyder. Och det tar sig uttryck i tystnad, undvikande, bortstötande och självbedrägeri.
Jag är rädd. Något fattas mig. Det kunde ha varit så mycket vackrare. I am haunted by Murphy’s law… Sömn finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.