Jag trotsar min täppta näsa, de röda ögonen och den vibrant värmande känslan av feber för att sitta här en liten stund – fila på de hundratals inlämningar som ska in nu innan jullovet. Laddar upp med en kopp kamomillte och min lilarosa (fråga mig inte) morgonrock, tillsammans med pasta och ketchup får det utgöra dagens energipaket. Yrsel drabbar mig emellanåt men går över lika fort.
Jag känner mig instängd i mitt eget hem trots att jag vet med mig att det är här jag borde vara för att någon gång bli frisk. Jag hatar vintern. Därför har jag i sysslolöst tillstånd fotat lite. Mitt självförtroende ligger någonstans under soffan just för tillfället; Tycka och tänka är fina grejer det. Jag har en känsla som säger mig att jag är ful, äcklig, värdelös och dålig, dum i huvudet som vägrar tala. “Jag ser mig själv och grips av vedervilja och skräck.”
Dessa bilder var från när jag köpte pizza (som om det inte syns), det var den mest fetingpackade brödbit jag någonsin lagt ögonen på. Det märktes att bagaren inte hade använt färska råvaror, det rann och droppade om den. På tok för mycket tomatsås var det på den också. Samt att den var stark som stryk.
Nästa bildkollage har jag fotograferat här hemma, på små fula kattungar som har svårt för att lyssna, en pisse som gillar att vila i ett skitigt handfat och andra meningsfulla motiv. Jag börjar bli som alla andra tråkiga muphflon som inte gör annat än tar bilder på sina djur. Får försöka finna någon som faktiskt vill vara med och knäppa roligare saker. Inte så lätt som det låter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.