Nattvakt.

Vi talar inte längre. Vi tittar inte längre. Och jag har inte ens hunnit se dina spår i snön.
Den snö som jag hade velat dela med dig. De grader under nollstrecket som pinar mig,
känns varma. Men jag vet att jag fryser.

Kylan är det värsta och jag står handfallet fastfrusen, springande i slow motion
likt i en dröm. Jag är jagad och jägaren är jag själv. Det är svårt att undgå, att någon som du
har lyckats infiltrera mig – filtrera mig – rensa mig.

Och så… Låter jag det fortgå. Jag låter dig likvidera mig, förkasta mig, förgöra mig,
ogöra mig, träffa mig, ruinera mig, hata mig, döda mig. För att till slut… Glömma mig.
Men jag står kvar, grundad på nytt med en föråldrad fasad.

Det är du som läser mellan raderna som förstår. Du vet hur det är att stå på randen till en
oändlighet. Hur det känns att behålla hoppet fastän det inte finns någonting att kämpa för.
Samtidigt som avskyn för dig själv är din skugga.

Du har fastnat i mig. Fastnat så hårt att orden jag så gärna vill säga sakta somnar in,
en dvala utan dess like. Du har väckt mig men ändå sövt mig. Du har hållit mig vaken
hela nätter. Jag saknar det.

Kanske känns det fel att stå i centrum för mina tankar, men jag rår inte för det, tyvärr.
Förlåt för att jag inte har gett dig ett förnuftigt förlåt. Förlåt för att jag säger förlåt.
Förlåt för att jag säger det igen. Förlåt för alla upprepningar.

Förlåt för att något lovande gick sönder. Förlåt för att jag grämer mig över strängar
som brast. Vi spelar numera i disharmoni. Och jag hatar det.