När man funderar så kan det dyka upp mycket skumma saker i huvudet och positiv som man är när det gäller vissa saker så ‘kommer allt att gå åt pipsvängen’. Det är nu man börjar bli rädd och saker och ting blir komplicerade fastän de egentligen inte borde vara det. Men det är bara jag och min personliga vakthund ‘självbevarelsedriften’ som spökar. Den skyddar mig mot saker och ting som skulle kunna verka negativt på mitt psyke. Sorgligt att säga är att vovven inte är vidare väldresserad för den skrämmer hellre bort inkräktare än låter dem komma för att knacka på dörren.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men i korta slängar beror nog det hela på att jag vill så mycket men ändå inte är benägen att ge upp lite säkerhet på kuppen. Som käppar i hjulet så för det med sig problem, saker som inte sägs, uppfattas eller menas. En rädsla för missförstånd och stagnerade diskussioner som bottnar i barndomens och tonårens mörkaste stunder. Jag har aldrig varit en perfekt människa och kommer inte att bli det heller. Det är helt enkelt så att jag lever för att leva, och ibland lever jag även för att dö.
Låt inte detta skrämma, för har jag kommit såhär långt så kan jag lika gärna ta mig resten av vägen, vart den nu bär hän. Mina avsikter är alltid en tro på något bättre, det som jag anser är den mest felfria vägen för mig och de jag bryr mig om, om än metoderna i vissa fall kan ses som förkastliga och känslokalla. Alla kan dra analytiskt psykologiska slutsatser baserat på vad som händer och på hur vissa för sig, men en annan individs tycken och tänkanden behöver inte alltid stämma. Speciellt inte när det gäller något så trivialt som människor.
Anledningen till att jag skrev det här inlägget var för att försöka få ur mig något som jag själv inte har något riktigt grepp om. Om jag lyckades kan jag inte svara på. Tiden, mina val, ord och handlingar får visa vägen. Änsålänge ser jag ljust på den mörknande vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.