Jag är ingen psykolog, har hoppat av gymnasiet två gånger och är i gång med att – efter flera år – läsa upp betygen för att ha någon chans i samhället. Jag har varit med om en del dumma saker genom åren: depressioner, mörkertänkande, tabletter, alkohol och felaktiga val som jag gjort på grund av ångest, likgiltighet, avsaknad av självbevarelsedrift och inte minst självskadebeteende. Jag har sett somliga gå under och andra klättra tillbaka upp med tiden.
Jag är inte den där killen du hade valt som känslomässig stöttepelare när allt är på väg att gå åt helvete. Fastän jag tror att min närvaro, mitt obstinata sätt att försöka visa andra utvägar, ibland hjälper. Det gör alltid ont någonstans inom mig när liv släcks till följd av inbillade omständigheter och hopplöshet. Något som nog smärtar ännu mer är de få som stänger in sig i ondskan, för att omfamna den ensamma. Den skara som aldrig har känt en hjälpande hand på sina axlar och inte heller tror på att det finns de som bryr sig. Eller kanske är det bara så att de inte bryr sig – det är säkrare i ensamhet.
Jag vet inte hur vanligt det är med ‘tecken på förlust’, med det menar jag något som för en själv bevisar att man har förlorat. Det som kan få hela ens värld att gå under i en orkan av ‘nu finns det inte längre något att kämpa för’-tankar. Under mina mörkaste perioder, för flera år sedan, så var det att gråta. Jag avstod från tårar, de var mitt TPF – för hade jag gråtit så hade ‘de andra’ vunnit och livets mening hade i stort sett betytt att bara finnas till eller dö. Jag har gråtit sedan dess men det är fortfarande lika svårt, TPF sitter i, kanske hela livet. Med viss självrannsakan kommer jag fram till att beteendet mynnar i en känslomässigt stängd barndom, än idag kan jag bli som en likgiltigt känslokall stenstod. Men jag väljer oftast att visa mig som jag är.
Så jag är inte den som ska döma. Alla har egna sätt att sköta sina mörkrets husdjur, en del göder dem tills de är så stora att de inte längre går att lyfta, andra gosar och kelar med dem. Slutligen finns det de som gör sig av med dem, på många fantasifulla sätt dessutom – de kan läggas i en låda i garderoben som man tillfälligt glömmer bort, de kan lämnas över till andra och de kan dränkas för en snabb och bråd död. Vad gör du med ditt husdjur?
Här nedanför har jag försökt göra en liten enkät, svara på den om du känner för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.